Bakom kulisserna - en danselevs betraktelse

Publiken börjar inta sina platser i salongen, och i logerna huserar närmare 250 dansare som ska delta i kvällens show. Såväl fem-sex åringar som seniorer samsas i väntan på att det ska bli dags för deras framträdande. En grupp har samlats i korridoren och går metodiskt igenom stegen - höger, snurr… fem, sex, sju, ått, pivot, steg, steg, hopp. Den sista finslipningen innan det är dags att äntra scenen. Skratt blandas med sammanbiten koncentration. Scenkläderna är på plats, liksom koreografin och placeringarna som de har övat på under terminen. Tillsammans med alla andra kommer de leverera en show för publiken.

Av outgrundlig anledning är jag en av dem som står där bakom scenen, med pirr i magen och kanske inte så självsäker och trygg i att koreografin sitter. Nja, helt obegripligt är det förstås inte, under senaste året har jag gått en nybörjarkurs i lyrisk jazz. Dansen är rolig och härlig, hjärngympa och kroppskontroll på samma gång. Hela dansgruppen och vår danslärare har inspirerat under det gångna året, gemensamt har vi haft vårshowen som mål. Varje år avslutas med en fantastisk show och jag har tidigare suttit i publiken som hänförd åskådare, i år var det min tur att för första gången stå på scenen.

Via högtalare i logen hör vi ljuden från scenen, öppningsnumret är i gång, publiken klappar i takt och när musiken tonar ut övertas salongen av en kaskad av applåder – vi är igång.

Det är strax vår tur och vi blir hämtade för att ställa oss på scenens ena sida mellan dess hängsidor. Vi är omringade av svart, svarta tyger och det svarta scengolvet ligger framför oss. Strålkastarljuset faller endast skarpt på scenen och publiken anas bara i dunklet. Vi är helt tysta, inte bara för att vi måste utan för att vi nu gör oss redo för showtime.

Numret innan oss tar slut och när de springer ut, springer vi in och tar vår position, musiken startar och strålkastarnas värmande sken omfamnar oss. Det går fort, stegen sitter någorlunda och snart står vi i slutposition. Applåderna kommer samtidigt som vi lämnar scenen för att ge plats åt nästa nummer. Väl bakom scenen tar jag ett djupt andetag, hjärtat slår hårt och ett stort leende breder ut sig inom mig - dansglädje.